Långa lappflickan blev min första roman. Jag fick höra talas om henne redan under mina första år i Malå, kanske var det redan under det första året: 1974. Jag skrev först några artiklar om henne i tidningen, sedan en liten pjäs för den amatörteatergrupp som bildats: Malak. Och till sist blev det alltså en roman, byggd på fakta och sägner.

Många har frågat mig om hon verkligen har funnits - och visst har hon det!

Vem var hon då, denna märkliga kvinna som döptes till Christina Catarina Larsdoter, men som sällan fick heta något annat än Stor-Stina; hon som i vuxen ålder reste ut i världen och blev ryktbar som ”Lapplands jättinna – världens längsta kvinna” …

Hon föddes den 19 januari 1819 i byn Brännäs inom nuvarande Malå kommun. Hennes föräldrar var lappmannen och änklingen Lars Sjulsson i Keppejaur och pigan Carin Larsdoter i Gransele. Stina hade fyra halvbröder från faderns tidigare äktenskap och en två år äldre syster, Sara Kaisa.

Redan i unga år var Stina betydligt längre än sina jämnåriga. Det berättas att hon högg in sin längd i en tall vid Brännäs och att vanligt folk knappt nådde upp till märket. Hon påstods också vara så stark att hon kunde bolla med vuxna karlar i luften om de retade henne. Fast arg blev hon sällan. I varje fall beskrivs hon ofta som en fridsam och ovanligt intelligent flicka.

Samtiden hade sin egen förklaringen till att hon var så lång: När modern Carin var havande blev hon en gång skrämd av sin egen skugga, framkallad av månen. Och det ledde till att barnet hon sedan födde blev mycket större och längre än vanligt.

Detta att Stina Larsdoter – som tillhörde det kortväxta samesläktet – blev cirka 2,10 meter lång, gjorde henne förstås extra märklig i folks ögon.

År 1837 förändrades hennes tillvaro drastiskt då hon övertalades av en impressario att följa med på en förevisningsturné mot betalning, något som Stina accepterade, enligt vad som berättas för att hjälpa sina svårt skuldsatta föräldrar.

Så påbörjades en resa som förde Stina till Stockholm och vidare ut i Europa.

I Skottland avbildades hon på en litografiplansch, gjord av konstnären James Ramage i Edinburgh, en mycket känd man för sin tid. Planschen förvaras i dag på Malå hembygdsgård och är det enda kända exemplaret. Den text som inramar bilderna beskriver Stina som ”världens längsta kvinna”. Varken texten eller bilderna är dock särskilt sanningsenliga. Här skarvas friskt med både det ena och det andra.

Det finns inte många yttranden som med säkerhet kan tillskrivas Stina Larsdoter, men möjligen ett. När hon i 18-årsåldern, på väg ut i världen, tillfrågades om hon inte var rädd för att växa ännu mer, fann hon sig snabbt:

- Jag får väl rum i värla ändå!

Litografi av James Ramage